Blogg

Detta hände i Sverigedemokraterna 2013

Sverigedemokraterna är inte rasister. Illustration av Max Gustafson.

Den 6 februari 2013 firade Sverigedemokraterna 25 år som parti. Från att ha varit en underjordisk kamprörelse för nynazister och skinnskallar har partiet utvecklats till ett uppmärksammat riksdagsparti som utmanar om att bli det tredje största partiet i riksdagsvalet 2014. Men vad har hänt det senaste året i Sverigedemokraterna?

Interna utrensningar handlar bara om makt

Jimmie Åkesson införde en så kallad nolltolerans i slutet av 2012, för att rensa ut ”extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar”. Under 2013 har det blivit uppenbart att denna utrensning egentligen handlar om något helt annat. Dels så har ledningen fokuserat på att få bort personer som inte klarar av att hantera media, dels så har ledningen rensat ut interna motståndare i partiet. Ett exempel på det senare är då SD i mars uteslöt Patrik Ehn ur partiet. Ehn var en stark profil i SD:s så kallade bunkerfalang och toppolitiker för partiet i Göteborg.

Patrik Ehn uteslöts inte för att han var rasist, utan för att han var fel sorts rasist och för att han inte gillades av partitoppen. Det är nämligen inte okej att hata judar i SD, däremot går det utmärkt att hata muslimer. Om nolltoleransen skulle gälla rasism rent allmänt skulle inte politiker som Kent Ekeroth, Thoralf Alfsson eller Markus Wiechel få vara kvar längre än en millisekund.

Nolltoleransen drabbar också olika i partiet. Om du sitter nära Jimmie så kan du både hylla nazistiska Svenskarnas parti och kalla invandrare för parasiter, utan att bli kickad från partiet. SD:s nolltolerans är alltså ett spel för gallerierna som bara handlar om att Jimmie vill ha lojala medarbetare som inte gör bort sig när Janne Josefsson ringer.

Fasadputsning pågår

Under 2013 har Sverigedemokraterna spenderat partistödet från kommunpolitiken på att få partiet att framstå som rumsrent och etablerat. Under året har SD tagit fram en ny (om möjligt ännu fulare) partisymbol och en ny webbplats. SD hann även med att skapa en innehållslös idolbok om Jimmie Åkesson, en illa underbyggd skuggbudget och ett eget fackförbund.

Som en del i arbetet med att putsa fasaden medverkade SD som vanligt på sommarens årliga politikervecka i Almedalen. Jimmie Åkesson ville få uppmärksamhet för nya populistiska förslag, men medias fokus blev något annat då en ung kvinnlig partimedlem anmälde en äldre manlig partimedlem för våldtäkt. Den anklagade mannen hade redan tidigare anklagats för sexuella trakasserier från flertalet kvinnor inom SD, bland annat Hanna Wigh som sitter i partistyrelsen. Förundersökningen lades senare ner, men den anklagade mannen lämnade partiet och alla sin uppdrag. Vad SD-anhängare tänker om att den anklagade mannen inte har invandrarbakgrund är höljt i dunkel.

Det falska intresset i kyrkovalet

Den 15 september var det kyrkoval till Svenska kyrkans olika beslutande organ, bland annat kyrkomötet. SD gjorde där sitt bästa valresultat någonsin med 5,97 % jämfört med 2,86 % år 2009. Störst stöd och störst ökning hade SD i Lunds stift där de fick 10,84 % av rösterna i kyrkovalet 2013, jämfört med 5,32 % vid kyrkovalet 2009. Förklaringen till SD:s ökning var att partiet lyckades mobilisera sina väljare och därmed öka det låga valdeltagandet, menade universitetslektorn Jan Strid.

Svenska kyrkan verkade dock inte visa någon större kärlek till SD. Kyrkan valde Lunds biskop Antje Jackelén till ny ärkebiskop, vilket knappast är någon SD-favorit med tanke på att hon har ”Gud är större” som valspråk. SD fick inte heller vara med i kyrkostyrelsen. Men å andra sidan så verkar inte kärleken vara så stark från SD:s sida heller med tanke på att ledande SD:are tyckte det var en god idé att gå med i kyrkan tillfälligt bara för att rösta i kyrkovalet. Kyrkovalet var alltså även det ett spel för gallerierna från SD, ett slags genrep för valen 2014.

Ungdomsförbundet SDU marginaliseras

Den 22 till 24 november samlades partiet för sina årliga landsdagar där det mesta handlade om partiledningen som omvaldes och inte förlorade några viktiga frågor. Flera av förslagen gällde ungdomsförbundets relation till moderpartiet. Det är väl känt att ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och partiledningen inte drar jämt. På landsdagarna klubbades flera beslut som handlade om att sätta SDU på plats. Så här skrev tidningen Fokus om förslagen inför:

Till landsdagarna i helgen förslås flera stadgeändringar som stryper ungdomsförbundets inflytande ytterligare i partiet. Förlorad rösträtt på landsdagarna, förlorad plats i partistyrelsen.

– Det är klart att vi kan kandidera till partistyrelsen på samma sätt som alla andra, men jag tycker att det finns en viktig poäng i att den som sitter där känner att den officiellt företräder SDU:s 3 300 medlemmar, säger Gustav Kasselstrand.

Dessutom föreslås att partiet ska godkänna alla sidoorganisationers stadgar. SDU är rädda att det kan få Ungdomsstyrelsen att fortsätta vägra att ge dem stöd, med hänvisning till att man inte uppfyller kraven för en demokratisk och självständig organisation.

Förslagen gick igenom och Gustav Kasselstrand fick lämna partistyrelsen. Det är inte första gången han får kicken för sina avvikande åsikter. Året innan fick han sparken från sin anställning på kansliet.

Juridiska hot mot media och kritiker

Inte bara interna kritiker fick känna på SD-ledningens maktbegär under 2013. Även de som bevakar partiet i media och på nätet fick sig en rejäl känga. Såväl DN som SvD fick fakturor från Kent Ekeroth för ett påstått upphovsrättsintrång när det gäller den så kallade järnrörsskandalen.

SvD:s chefredaktör Fredric Karén svarade med ett öppet brev till Kent Ekeroth som blev tidningens mest delade under året. I brevet stod det bland annat:

Är du folkvald politiker och sitter i Sveriges riksdag ingår att bli granskad av media. Om du dessutom filmar dig själv och dina kompisar när ni kallar folk för ”babbe”, ”svenskfientliga” eller använder uttryck som ”skit i den där lilla horan” om en ung kvinna får ni räkna med ett visst mått av uppmärksamhet. När du till slut dokumenterar hur ni beväpnar er med järnrör får den här händelsen ett oomtvistligt nyhetsvärde. Allt detta avslöjades av tidningen Expressen och följdes upp av SvD och andra medier.

Men inte bara etablerade medier drabbades av denna nya juridiska klappjakt från partiets sida. Även bloggare som Torbjörn Jerlerup och Nikke Lindqvist fick fakturor från SD:s juridiska ombud Staffan Teste för deras satiriska användning av SD:s partisymbol. Denna sajt drabbades också då SD anlitat en tysk advokatfirma med hot om att stämma i tysk domstol för att webbplatsen påstås ha skadat partiets varumärke. I vilken mån nu SD skulle lidit någon ekonomisk skada förtäljer icke historien.

SD-anhängare brukar ju lyfta fram vikten av yttrandefrihet. Det är därför mycket märkligt att SD nu väljer att försöka tysta dem som granskar partiet. Eller tål ni inte att granskas?

Avpixlade nätrasister

Hatbloggarna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat fortsatte att spy ut konspirationsteorier och hat mot invandrare även detta år. Foliehattarna i kommentarsfälten fortsatte också att kommentera som aldrig förr. Allt med Kent Ekeroths goda minne.

Den 10 december hände dock något som gjorde nätmobben riktigt upprörd. Expressen publicerade namn och bild på anonyma kommentatorer från dessa hatbloggar. Granskningen hade gjorts av Researchgruppen genom att hämta data för Disqus öppna API. Marie Stensby, som innan Expressens avslöjande var suppleant i partistyrelsen, skrev bland annat följande kommentar om hungerstrejkande flyktingbarn:

Hoppas de svälter sig till döds!

Det verkar inte spela någon roll hur mycket partiledningen försöker fluffa till partiet genom att byta ut ”nationalism” mot ”socialkonservatism”. Om medlemmarna är rasister så spelar den ideologiska beteckningen i propagandan mindre roll.

Misstänksamma medelålders manliga mittenväljare

Under 2013 gick SD framåt i opinionen. Året började med att SD utnämndes som Sveriges tredje största parti med 9,4 % av rösterna i Novus januarimätning. Ökningen kom framför allt från män över 30 år. Under året dalade siffrorna något för att återhämta sig till nivåer runt 10 % under slutet av året.

Vad berodde då ökningen på? Flera statsvetare menade att SD:s framgång i början av året berodde på att invandringsfrågan varit på agendan i det politiska samtalet, bland annat kritiken mot polisens så kallade Reva-projekt genom Jonas Hassan Khemiris uppmärksammade brev till Beatrice Ask. Det verkar alltså som att SD får ökat stöd i opinionen så fort invandring kommer på tal, oavsett om det är negativt eller positivt.

Vilka är då dessa SD-väljare? Under året publicerade SOM-institutet ett kapitel om vad som kännetecknar SD-väljare utifrån en undersökning av SD-väljare i Skåne. Så här skrev statsvetaren Anders Sannerstedt:

I Skåne består partiets supporterskara till över 60 procent av män. Partiet hämtar också sitt starkaste stöd i arbetarklassen. Hur väl integrerade är då partiets anhängare i det svenska sam­hället? Å ena sidan förefaller partiets sympatisörer leva ett ordnat liv och ha god ekonomi. Å andra sidan märks ett missnöje hos åtskilliga av partiets sympatisörer: lite lägre förtroende för politiker – och för människor i allmänhet – och en större skepsis mot det svenska politiska systemet. Men det som mer än något annat förenar Sverigedemokraternas anhängare, det är inställningen till invandring, flyktingar och mångkulturalism. I dessa frågor intar partiets supportrar en gemensam extrem position. I vänster­högerfrågor ligger partiets anhängare mer i mittfåran, ungefär där vi hittar Centerpartiets och Folkpartiets väljare.

I Novus decembermätning fick SD sin högsta siffra någonsin med 10,4 %. Så här förklarar Novus ökningen:

Ökningen syns tydligast i partiets traditionellt starka grupper, män och den yngsta åldersgruppen 18-29 år men även bland tjänstemän och de med högre utbildning. Stödet fortsätter också att öka i Stockholmsregionen. Flödet från Socialdemokraterna ökar samtidigt som flödet från Moderaterna minskar. Sverigedemokraterna fortsätter också att tappa väljare till soffan.

Trender under 2013

2013 har på många sätt varit året då SD-ledningen krattat manegen inför valrörelsen genom att tysta kritiska röster och putsat vidare på den blågula fasaden för att locka nya väljargrupper. Detta år har framför allt handlat om att stärka makten, både inom partiet och över omvärldens granskning. Internt får olika falanger allt mindre att säga till om. Externt använder partiet juridiken som tillhygge för att tysta såväl journalistisk granskning som enskilda medborgares ideella bloggar. Kombinationen av repressivt styre, en förlegad nationalistisk ideologi och en populistisk framtoning gör det svårt att kalla SD för något annat än fascister. Det gör även journalisten Henrik Arnstad som skrev följande om Sverigedemokraterna i DN för ett år sedan:

Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med social­demokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinions­mätningarna. /…/ Neofascisterna inom SD vill inte avskaffa den parlamentariska demokratin, till skillnad från exempelvis Adolf Hitler. I stället ska majoritetssamhällets tyranni råda, som via demokratiska beslut rasistiskt förtrycker utsatta minoriteter. Neofascismen hotar alltså inte själva det parlamentariska systemet utan grundidén om allas lika värde i en liberal demokrati.

Vi får hoppas att väljarna inser SD:s falskspel när de går till valurnorna 2014, då det är val till såväl EU-parlamentet, riksdagen, landstingen som kommunerna.

/Pontus Vinderos.